Dags att sammanfatta 2022 och vi kan börja med att konstatera att 2021 avslutades på bästa sätt när Dwayne Zet vann årets sista travlopp i Sverige, Sylvesterloppet på Nyårsafton. På grund av omslag i vädret och för dålig bana på Axevalla flyttades loppet till Halmstad och vår resa dit blev nästan 100 mil enkel väg, men Dwayne levererade och jag kunde räkna in karriärens hittills största seger med över en halv miljon kronor i förstapris.
När 2022 inleddes låg vi väldigt lågt till en början, de flesta hästarna hade då en träningsperiod. Vi gjorde faktiskt bara en start under hela januari och vi förberedde oss för att komma igång och starta under vårkanten. Till V75-dagen på grannbanan Bergsåker den 2 april hade vi laddat och det var nu säsongen skulle starta på allvar. Så var tanken i alla fall. Men vi kom hem från Sundsvall den lördagskvällen med en fjärdeplats i ett ramlopp. Alla hästar som startade inom V75-kupongen var favoriter eller hårt betrodda, men samtliga svek. Det visade sig att hästarna var sjuka och vi fick stänga ner hela stallet i en månad. Det var en tung period, mycket tung. Hela vinterns förberedelser inför säsongen var som bortblåsta.
Tillbaka till Elitloppshelgen…
Men till Elitloppshelgen var vi tillbaka och Dwayne Zet levererade en tredjeplats i ett av Sweden Cup-försöken och finalen fastnade han med krafter sparade. Vi fick sedan chansen att vara med i Jämtlands Stora Pris på hemmaplan där han blev sjua utan att vara som bäst. Det var där Vernissage Grif vann och Alessandro Gocciadoro svarade för en bejublad segergest över upploppet. Samma lördag kunde vi även räkna in årets första V75/STL-seger när Firefoot vann Klass II.
Det var riktigt skitväder med regn hela dagen, men kul att få vara med i hemmabanans största lopp och samtidigt få vinna ett av loppen när V75 avgjordes på hemmaplan. Efter den dagen lossnade det mer och mer och andra halvan av året har helt klart innehållit fler ljuspunkter och glädjestunder än första halvåret. 18 av årets 28 tränarsegrar kom under årets sista sex månader.
Jag vill nämna Knutte Sting som vann fyra lopp under andra halvåret. Han årsdebuterade i juli efter en massa trassel och vann då hemma på Östersundstravet efter tredjespår hela loppet med krafter kvar. En helt osannolik prestation! Han fortsatte att övertyga under hösten och avslutade säsongen med en STL-finalseger i Klass II på Solvalla i november. En annan häst som imponerat under andra halvan av året är Hannibal Face som köptes till stallet i somras och vann sex lopp på nio starter. Framgångarna med Knutte Sting är speciella eftersom jag haft honom sedan inköp på auktionen, men om jag måste välja någon före den andra så är det Hannibal Face som är det största utropstecknet i år. Jag har inte haft möjlighet att jobba med en häst av sådan här kaliber tidigare och han får mig att drömma stort framöver.
Rykten om flytt från Östersund…
Det har under året ryktats att jag ska flytta verksamheten söderut. Det stämmer också att jag har tittat på en hel del gårdar runt om i Sverige under det här året, men hittills har jag inte träffat på något som är bättre än det jag har idag. Dessutom ser det betydligt ljusare ut just nu när det gäller mina träningsbanor. Det är så att Försvarsmakten ska ta över marken där mina träningsbanor ligger i nära anslutning till stallet i Brunflo, men enligt de senaste beskeden ser det ut som att jag kan fortsätta träna på de banor jag har idag och jag har i dagsläget därmed inga planer på att flytta min träningsverksamhet.
Lägre segerprocent 2022…
De senaste åren har stallet haft en av landets högsta segerprocent om man tittar på alla A-tränarstall och vi har legat på 31 respektive 34 i segerprocent. 2022 har vi en lägre segerprocent och landar på 21,2 procent som ändå är en hög siffra. Som jag ser det är det två faktorer till att procentsiffran är lägre i år än de två senaste åren.
Den första orsaken är att konkurrensen har hårdnat här i norr. Med Daniel Wäjerstens framfart och Robert Berghs återkomst till Sundsvall så finns det inga lätta lopp någonstans här uppe. För ett par år sedan kunde vi ta ut tre bra hästar en kväll och vinna tre lopp, det var bara för Magnus (eller vem som nu körde) att köra till spets och sedan rinna undan från ledningen. Men med Bergh och Wäjersten som konkurrenter på de flesta tävlingsdagarna är det inte lika lätt. Nu är det inte bara Bergh och Wäjersten heller, i och med deras framgångar höjer sig många andra också och det är ständigt tuff konkurrens oavsett om det är på hemmaplan eller om vi åker till Solänget en måndagskväll.
Den andra faktorn som gör att segerprocenten gått ner i år är att vi gjort en medveten satsning på lördagarna. Vi har valt att göra fler starter på STL/V75 vilket gör det svårare att hålla samma höga segersiffror, men vi har å andra sidan sex STL-segrar i år vilket är fler än vad vi haft tidigare. Sex av mina totalt 16 STL-segrar i karriären har kommit i år. Om jag räknat rätt blir det en 18:e plats i STL-ligan 2022 och bara tre tränare har fler finalsegrar än våra två STL-finalsegrar med Knutte Sting och Hannibal Face. Om jag kollat rätt i statistiken är det bara Joakim Lövgren, Timo Nurmos och Alessandro Gocciadoro som har fler och de tre har tre finalsegrar vardera under 2022. Sen är det några svenska tränare till som också har två STL-finalsegrar som vi och det är Johan Untersteiner, Adrian Kolgjini, Ulf Stenströmer och Daniel Redén. Om jag nu kollat rätt bland alla siffror.
Konstigt och dyrt år men ändå tacksam…
Det har varit ett konstigt år på många sätt. När pandemin väl släppte någon månad in på det nya året trodde väl alla att allt skulle bli som vanligt igen. Då blev det istället krig i Ukraina vilket vänt upp och ner på världen med bland annat dyrare bränslekostnader, högre elpriser, högre foderpriser och högre livsmedelspriser. Det har slagit hårt mot alla, inte minst oss travtränare. Men jag har samtidigt mycket som jag är glad över, jag älskar att träna mina travhästar och jag är tacksam att jag får vara en del av denna sport. Visst finns det saker som går att göra bättre och alla vill väl ha högre prispengar, men det är mycket som fungerar bra i Sverige till skillnad från andra travnationer.
När jag ändå är igång och är tacksam vill jag rikta ett stort tack till Mats och Magnus Djuse. Jag har bröderna att tacka för mycket och i första hand vill jag använda dem som kuskar på mina hästar. Vid 18 av årets 28 segrar till stallet har någon av bröderna suttit i sulkyn och jag måste säga stort grattis till framgångarna till båda grabbarna i år. Magnus som går mot segern i Allsvenska Kuskligan med över 250 segrar och över 32 miljoner kronor inkört och Mats som passerat 210 segrar och har över 25 miljoner kronor inkört under året.
Bra satsningar på hemmabanan…
Min hemmabana Östersundstravet har gjort flera bra satsningar under året. Vi har fått nya 100-metersstolpar och ny banbelysning som om jag förstått rätt är modernast i Sverige. Banan har även bytt till LED-belysning i alla stall vilket blev helt rätt i tiden med tanke på dagens elpriser. Jag har även fått tillgång till ett nytt stall på banan under året, jag bytte från stall 10C-D till stall 6B där jag i dagsläget har unghästarna. Hela familjen och personalen ställde upp och målade om och fräschade till när vi flyttade in. Stallet ligger perfekt på stallbacken precis vid in-/utfarten till tävlingsbanan och det blev jäkligt bra måste jag säga.
Ser bra ut inför 2023…
Jag måste säga att det aldrig har sett så bra ut inför ett travår som inför 2023. Vi har fem ettåringar som nu blir två år vid årsskiftet och fem tvååringar som därmed blir tre år vid årsskiftet. Så många unga hästar har vi inte haft i stallet tidigare. Dessutom har vi ett gäng etablerade V75-hästar; Dwayne Zet som faktiskt fortfarande är en Silverdivisionshäst, Firefoot som är kvar i Klass I, Knutte Sting som nu är uppe i Bronsdivisionen och så Hannibal Face som nu är en Silverdivisionshäst men hur långt kan han nå under 2023? Ja, det vet ingen och det återstår att se hur långt vi kan få möjlighet att drömma med honom. Hur som helst blir det ett mycket spännande år.
Nu tar vi sats mot 2023 och redan på Nyårsdagen har vi årets första starthästar när hemmabanan Östersundstravet arrangerar tävlingar. Jackpot imponerade i kvalet i somras, men skadade sig tyvärr efter det och fick en fraktur. Det är en häst jag haft mycket höga förhoppningar på, jag har trott att han kan vara något för de stora årgångsloppen. Fungerar han som han ska borde han ha bra chans direkt i debuten. Bourne Dominion fick äntligen vinna senast och fungerade helt okej. Det är en häst med hög kapacitet, men han har inte fått det att fungera fullt ut än även om det var ett steg i rätt riktning senast. Han står hårdare inne den här gången och det är tuffare emot, men vi får se hur långt han kan räcka.
Nu vill jag önska alla hästägare, personalen, familjen och morfar Kalle samt alla som följer mig här på hemsidan eller på annat sätt ett riktigt Gott Nytt År! Vi hörs och ses 2023!
Oscar Berglund
