Då har vi hunnit samlat på oss en hel del nya erfarenheter, nya minnen i mestadels positiv bemärkelse men också kanske saker som inte riktigt varit vad man räknade med sedan vi hördes av sist.
Ungefär som en vanlig dag på jobbet, om man valt travets värld.
Travet är som bekant fortsatt inne i sin högsäsong och så även vår verksamhet och både vi och hästarna går på högvarv.
Resultaten har till mångt och mycket varit väldigt fina och vi kommer ta dom största höjdpunkterna i tur och ordning så småningom.
Vad som däremot slår en gång på gång, oavsett fram eller motgångar är att man (tror många delar den uppfattningen) aldrig är riktigt riktigt nöjd.
Vi hade en häst som från sidan imponerade så smått vid seger för några veckor sedan och alla inblandade var förstås saligt nöjda efteråt (som sig bör), men likförbannat satt undertecknad 3-4 timmar hem under natten och ältade (och diskuterade), ”sprang han verkligen rakt i sista sväng, hade han inte huvudet lite väl åt ena hållet andra halvvarvet?”, och så vidare.
Och den ”skadan” tror jag vi travnördar ska vara glad att vi är drabbad av, för det finns inget roligare att komma ut nästa gång och se att vi har fått till de små problemen som hästen hade den dagen.
Som tur är så är både Magnus och Mats extremt bra på att ge information om hur hästarna kändes under loppen och är ofta tydliga om det är något vi måste hem och jobba med.
Det uppskattar vi ju otroligt mycket, förstås.
Här om dagen var vi på trav och och jag fick möjlighet att hälsa på en gammal god fyrbent vän som tillhörde vårat stall under ganska lång tid.
Nämnas bör också att jag måste pudla och erkänna att jag inte nämde Bourne när jag räknade upp vilka som lämnat oss under sista tiden.
Jag hade nog helt enkelt inte ställt in huvudet på att han var borta.
Bourne i all ära, en fantastisk arbetsmyra som varje dag vaknade med inställningen att ge allt han hade i dom prövningar vi ställde honom inför.
Kompis och omtyckt av alla, både fyr och tvåbenta.
Men jag måste också nämna gänget bakom Bourne, Berth, Per-Erik och Åsa.
Det spelade ingen roll om vi nådde framgång eller inte, om vi startade på hemmaplan eller långresor som Åmål (160 korta mil t.o.r) eller Orkla i grannlandet i väst så dök dom upp för att stötta sin häst.
Ibland var dom på resande fot flera dagar för att på plats kunna se dom minutrarna deras kämpe tävlade.
Ett enormt intresse och det märktes verkligen att Bourne berörde när vi lyckades.
Nu fick tyvärr Bourne en liten skada som gjorde att han åkte hem till dom och fick ha semester, och jag hoppas verkligen att våra vägar möts igen i framtiden.
Ett fantastiskt gäng att sammarbeta med.
Nåväl, några fina vinnare senaste tiden då…
Och, vi kan ta det direkt;
Alla signerade Charlotte som dag efter dag visar upp hästarna i fantastisk författning och det är så väl unt att allt jobb och intresse som läggs ner ger resultat.
Hästarna lyser av självförtroende och det är en ynnest att få ”låna” dom och åka ut och värma upp några varv inför tävlingarna.
Beacon Kronos fortsätter övertyga och vi valde att stå över finalerna på Solvalla för att genrepa på Umåker inför huvudmålet som varit Silverdivisionen på Bergsåkers Sundsvall Open Trot-helg.
Efter ett vilsamt lopp i rygg på ledaren fick han sträcka ut i en 1.08-avslutning sista halvvarvet på häftigt vis och Beacon är ute på en spännande resa.
Nu höjs svårighetsgraden avsevärt på lördag, men vi hoppas och tror att han fortsätter på sin inslagna väg och gör en bra prestation.
Då åker vi hem nöjda, nästan oavsett placering.
Samma kväll, ett par lopp senare så jagade Airborne snabb revansch efter att ha fallit offer av en konstig omstart bakom startbilen veckan innan på Rättvik.
Mats, som vanligt med körhänder som få, lotsade Airborne fram till dödspositionen från sitt tillägg där han senare kunde kontrollera fältet och vinna knappt men säkert.
Charlotte har gjort ett strålande jobb med Airborne som är i sån harmoni för dagen.
Framtiden ser ljus ut för den numera gamla gubben med sin enorma kapacitet.
Jagar andra raka på hemmplan nästa vecka.
Också var det äntligen dags igen…
…För Jackpot att få vända upp efter mål och besöka vinnarcirkeln.
Många kan nog hans historik senaste året, med problem med hjärtat som starten på en lång period av stolpe ut.
Men nu ser det annorlunda ut, nu lyser det om den mäktiga Nuncio-sonen igen och sättet han avgjorde från dödens sista biten i Umeå gjorde undertecknad faktiskt en aning stolt.
Nu fortsätter vi skynda långsamt och respektera att vägen tillbaka till sitt bästa jag fortfarande är en bit bort, men kan vi stötta Jackpot på hans väg tillbaka så finns det en fantastiskt spännande framtid.
Även där märks det att hans närmsta vän Charlotte fått honom att tro på sig själv igen.
Han KAN ju faktiskt mycket mer än vad många andra kan, och nu när han börjar tro på det igen så…
Vi hoppar fram en dryg vecka till, närmare bestämt till i lördags och ett besök på Solänget stod på schemat.
No Limit Express i händerna på Ove A Lindqvist bjöd på ett häftigt lopp, mestadels utvändigt ledaren i för dagen stenhårt tempo.
Från sidan såg det hårt ut i mål, men Ove menade lugnt men bestämt att läget var under kontroll med gott om kräm kvar.
Gott så, och hedershästen blickar redan fram mot nya mål i sikte.
Fasen, vilken kämpe han är den lilla killen.
Stolt, var ordet.
Nämnas bör också att Ove kört lillen två gånger och vunnit båda gångerna.
Det är en jäkla driver, långben…
Nästa vecka ska vi kvala fem stycken treåringar också.
Det känns spännande att kasta ut dom i vuxenlivet.
Jag tror det döljer sig en talang, eller två, i det lilla gänget.
Men å andra sidan finns det många träningsprodukter, det är när det blir allvar det visar sig vilka som är redo att bli svettig eller inte.
Hoppas, och tror, vi gjort jobbet någorlunda.
Det var allt för den här gången, nu ska jag återgå till att följa derbyförsöken från Jägersro.
Håller som alltid extra mycket på grabbarna Magnus och Mats.
Om jag inte räknat fel har dom väl hunnit kvala in typ 6-7 stycken var redan.
Så överlägsna redan nu, ge det ett antal år till så förstår ni ju dominansen.
Kommer på mig själv ibland att det varit och är så häftigt att på nära håll hängt med dom på deras resa till världsstjärnor.
Jag sa det till dom sist när dom var på besök på hemmaplan, det känns som det var igår när jag hämtade dom nere på högstadieskolan i byn så dom skulle hinna hem och köra ett gäng ponnysar innan det blev mörkt.
Mycket har onekligen hunnit hänt sedan dess, och jäklar vad bra dom gjort, och gör det.
Det är med stolthet och tacksamhet jag sammarbetar med grabbarna, som trots sina otroliga framgångar aldrig någonsin har lämnat fötterna från jorden.
Fortsätt ös på grabbar så hoppas jag vi kan fortsätta servera några vinnare under många år framöver.
Några lopp kvar av kvällen, sedan ut i traktorn.
Imorgon har hästarna kompledigt, vi andra ska ha lite städdag.
Sånt behövs också.
Väl mött.
Oscar
Menu