Lördagsblogg

Fick feeling att köra någon typ av lördagsblogg och uppdatera litegrann om statusen i verksamheten och vad som hänt i (trav)världen senaste tiden.
Regnet passar på att ösa ner idag och som travtränare blir man ibland otroligt glad av hjälp med bevattningen från ovan.
Man riktigt längtar till fortkörningen drar igång på måndag morgon med toppfina förusättningar på vår fina bana.
Det har blivit mycket resor sista månaderna med många mil längs vägarna.
Kan tyckas jobbigt enligt vissa, men det är ju trots allt att åka och tävla som gör att vi i grunden väljer att hålla på med den här sporten så jag ser det bara som positivt och inspirerande den här tiden på året.
Ju mer ju desto roligare.
Att tanka upp bussen, lasta ett par fina hästar och ge sig iväg i bra sällskap slår det mesta.
Att åka hem genom natten nöjda, glada och stolta över våra hästar gör det sällan sämre, förstås.
Satt förresten och kollade här om dagen på ”avståndsmallen” som finns att läsa på Svensk Travsports hemsida. Kunde ganska snabbt konstatera att det finns många som har det betydligt värre vad gäller långa resor än vad vi i vår region har.
Många som naturligtvis har det bättre också, men när man väger för och nackdelar så kan jag snabbt välja att se att ifall man lägger 2,5 eller 4 timmar till en viss bana i slutändan inte har någon påverkan varken på oss människor eller hästarnas prestationer eller välbefinnande.

Apropå den nya bana vi byggde färdigt under slutet på förra året känns det verkligen som att konceptet börjar sätta sig.
Att träna på helt nytt underlag, med nytt material, i ny kupering med nya antalet meter intensiv träning tar sin tid att komma rätt på och vi har fått testa oss fram.
Tränar vi för snabbt, för sakta, eller kör vi för många eller för få intervaller?
Kanske vilar vi för länge? Eller för kort?
Harvar jag banan på optimalt vis eller lägger jag på rätt mängd vatten?
Ja, frågorna är många som måste rätas ut innan man kommit rätt på det.
Men efter mycket testande och bollande av ideér mellan mig och Charlotte känns det verkligen som att vi ser ett resultat som vi känner oss trygga med och som hästarna gillar.
Dessutom märker vi att vi har betydligt färre besök hos veterinären vilket inte minst är en plusfaktor.

Annars så ska vi snart summera en väldigt lyckosam vecka där såklart Beacon Kronos uppvisning i Silverdivisionen på Skellefteåtravet i onsdags sticker ut lite extra.
Den så extremt kapabla killen har visat ryslig form i skymundan sista starterna, men taskiga startspår och försiktiga styrningar (som jag uppskattat) har gjort att placeringarna i mål varit blygsamma.
Men i onsdags så valde Mats att trycka på gaspedalen från start och efter att liftat med i ryggen på en (som alltid) bra Wäjersten-häst så kunde han enkelt avgöra in på upploppet på nya fina banrekordet 1.11,9 över full distans till synes obrukad.
Vi har haft förmånen att genom åren träna fantastiskt fina hästar, jag tänker på hästar som Pleasure For Cash, Cobourg Hanover, Shocking Superman, Seismic Wave, Giveitgasandgo och Hannibal Face, där kanske några som kommit hunnit passerat sin bästa tid även om flera av dom svarat för oförglömliga minnen även för oss.
Men man har ändå hunnit uppleva vilken kapacitet dom har när man suttit bakom dom hemma men sedan har inte vi lyckats få ut det varje gång på banan innan dom av olika anledningar lämnat stallet så småningom.
Min uppfattning är att hästar, framförallt så kallade elithästar, har visst många urladdningar att göra i sin karriär och när man uppnått den kvoten (givetvis individuellt hur många) så är det svårt att ladda om och få nya prestationer av hög nivå.
Men några har varit här under sin ”prime” och av dom så vågar jag påstå att Beacon är den bästa häst jag tränat hittills. Sen om vi får ut allt som finns under huven på honom återstår att se, men förutsättningarna han ger oss har jag inte jobbat med förut av en äldre starthäst.
Det har varit en spännande resa såhär långt med Beacon, han är världens snällaste gubbe men han har sina hyss för sig som gör att vardagen blir extra spännade emellanåt. Hans följeslagare Charlotte har ett grymt tålamod och gör ett fantastiskt jobb med vårat yrväder. Som han trivs i hennes sällskap!
Å andra sidan, vem gör inte det då Charlotte visar upp den ena hästen efter den andra i fantastiskt skick.
Med tydliga rutiner, ett extremt intresse och otroligt hög kunskap tillsammans med en individuell målbild för varje individ är det så häftigt att få följa med på resan hon gör med sina hästar.
Det är ett privilegium att jobba tillsammans med Charlotte och man lär sig nya saker varje dag.
Som hästarna tycker om henne!
Nu ska vi skynda långsamt med Beacon, men jag lovar att fortsättning följer.
Vill också passa på att beröma Mats Djuses hantering med Beacon också. Nu för tiden när Mats tillhör världseliten så är det lätt att ta för givet att man ska klara av alla hästar och sällan göra misstag, men jag tror inte folk utifrån förstår svårighetsgraden att hoppa upp bakom Beacon. Det är extremt hög nivå på tömförandet Mats utför bakom honom och jag kan inte annat än bli både tacksam och imponerad.
Nämnas bör också att Oskar Florhed vikarerade bakom Beacon näst senast och visade även han upp vilka körhänder han har. Oskar är en toppkille som är ruskigt vass i sulkyn som är väldigt omtänksam mot hästarna och människorna bakom som jag gärna använder när det finns tillfälle.

Samma kväll i Skellefteå fortsatte också årets utroppstecken såhär långt, Cleveland Broline, att imponera på oss med ännu en tredjeplats på V75.
Cleveland har verkligen kvalificerat sig för att klassas som en riktig hedershäst och hans utveckling senaste månaderna har varit smått sensationell och än verkar han inte tänka tanken på att slå av på takten. Måste nämna det härliga ägargänget som står bakom honom, dom reser överallt och kommer allitd in i stallet och är lika stolt över sin kompis oavsett resultat.
Cleveland ska starta på V75 på Dannero nästa helg och från ett bra spår hoppas vi han får kröna sin fina första halva av säsongen med en triumf på rikstoton.

Veckans tävlande avslutades med att Charlotte tog med sin egna guldklimp Lauser till Romme och visade upp han i ruskigt slag. Från utvändigt ledaren så länsade han undan i mäktig stil för Zeb Jonasson retsamt enkelt mot sina konkurrenter.
Jag har från sidan fått se jobbet Charlotte lagt ner på sin Lauser och vi i stallet gläds otroligt mycket att hon får visa upp sin bästa kompis på sånt härligt vis.
Lauser är en riktig glädjespridare på gården och håller koll på hela gänget så allt är i sin ordning på dagarna.
Jag tycker Lauser är kopia av en tidigare fyrbent kompis Charlotte formade till en av världens bästa hästar för några år sedan och det ska bli spännande att se duons fortsatta framtid. Snyggt jobbat, Lauser!

Vi snackade nyss om Oskar Florhed, han stod nyligen för en precisionstyring när han segrade med den mäktiga Bold Eagle-sonen Airborne på Rättvikstravet när han gjorde comeback.
Det var längesedan en seger värmde så mycket, det har verkligen varit uppförsbacke en lång tid med Airborne som ofta olyckligt slagit krokben på sig själv i stridens hetta.
Efter ett rejält omtag och ny motivation kombinerat med en hög träningsdos i vår nya bana såg han pånyttfödd ut och det var fantastiskt kul för Håkan Andersson som äger Airborne och Charlotte som lagt ner så otroligt mycket tid med honom för att lyckas.
Ny start nästa helg, dom får nog hålla i sig.

Vi har många treåringar som är i startgroparna att komma ut på banorna snart.
Det har tagit lite längre tid än planerat i år, men samtidigt har det varit medvetet då dom behövt extra tid på sig sedan vi bytte träningskoncept och det är inte förrän sista månaderna dom kommit upp i full träningsdos och vi har valt att sänka tiderna.
Nu är det dags för ett stort gäng att kvala och sedemera förhoppningsvis starta, det blir spännande i höst med sju stycken oprövade individer som ska ut och testa vingarna på tävlingsovalerna.
Det finns några guldkorn utan att nämna några namn, man faller aldrig så platt som när man sticker ut hakan och det visar sig att man var helt ute och cyklade.
Eller okej då, jag kan nämna en eftersom jag äger honom själv, Ontario Newport känns som något extra.
Det är extra kul med honom då jag var med och valde ut honom på auktion som ettåring, och efter en utflykt söderut fick jag på nytt chansen att förvalta honom.
Ni hör ju, pressen ligger onekligen på mig och ingen annan om det blir så bra som jag sticker ut hakan och påstår. Hjälp mig på vägen, Ontario!

Det har också varit lite omsättning av hästar senaste tiden och några valde vi i samråd med ägarna att avsluta med då vi inte tyckte att vi kom längre och att det var bättre att nya ögon fick testa lyckan med dom.
Jag vill passa på att önska både Seismic Wave och Ice Pack och kretsen kring lycka till i deras framtida utmaningar.

Några dagar innan Elitloppshelgen och en laddad No Limit Express skulle inta huvudstadsbanan så märkte vi ett par hostningar i samband med dom finslipande intervallerna för ”Lillen” och vi anade snabbt att något inte stod rätt till.
Ett par timmar senare stod vi på veterinärkliniken och hoppades på en ”enkel halsinfektion”, men kunde snabbt konstatera något annat.
Under struplocket fann vi en Cysta modell större som såklart inte skulle vara där.
Efter att ha meddelat ägarna att det tyvärr inte blev som vi hade tänkt oss med en start under Elitloppshelgen så lastade vi och begav oss ner till Uppsala med en oro inombords.
Var den farlig, var karriären till och med över eller var det ”bara” en godartad dum knöl som vi kunde avlägsna?
Efter undersökningar så kunde vi lyckligtvis konstatera det senare och efter en operation uppdelad i dagarna två var lillen påväg hem och snart redo att återuppta träningen igen.
Nu har han gjort två lopp efter ingreppet och svarade för ett fint formbesked i onsdags från svårt läge och nu hoppas vi på fina förutsättningar nästa vecka på hemmaplan när han ska ut i ett nytt V75-försök.
Lillen, som han kallas, är en kämpe av rang och det är få man unnar framgång så mycket som han.

Sandsjöns Amazing har varit en positiv överraskning senaste månaden med en förstaplats, en andra och en tredje såhär långt och ”fyndköpet” på Travera av Mats Wedin har hittills varit en lyckad affär.
Wedde som han ju kallas har sedan starten av vår verksamhet på ett eller annat vis varit delaktig och hjälpt mig i olika sammanhang.
Jag lärde känna Wedde för många år sedan när jag spelade hockey med hans grabb.
Vi är bra kompisar jag och Wedde och han är alltid en positiv injektion i alla sammanhang.
För en tid sedan så var det en man som spontant frågade ifall Wedde var min pappa varpå her Wedin snabbt svarade att vi var kompisar.
Då ställde mannen i fråga snabbt följdfrågan ”Så pass. Är det dig eller Oscar det är fel på?” när han konstaterade att det skillde dryga 40 år i vår kompisrelation.
Han har kämpat på i många år med begränsade hästar och det är kul att han nu fått en häst som kan konkurrera på allvar.
Segervrålet efter mål (som likaväl kunnat slutat med en svimning av nervositet minutrarna innan) när hon segrade på Bergsåker hördes nog hela vägen från Söderhamn upp till Övik skulle jag tro.
Nästa helg är det dags för duon att göra debut på V75 och jag skulle vilja ha en pulsmätare på ägaren den dagen. Den kommer med all säkerhet slå i taket, men å andra sidan, det är väl därför vi väljer att hålla på med den här sporten och lite av charmen med det hela.
Att göra värmingsdebut med egen häst på V75 står nog högt på Weddes ”Bucketlist”.
Hade man inte känt nervositet och varit spänd inför uppgiften så skulle man nog börjat fundera på att göra något annat.

Nej, nu börjar plikten kalla och det är dags att hoppa in i traktorn igen.
Det gäller att ta till vara på nederbörden och konservera den inför kommande utmaningar oavsett när på dygnet eller veckodag.
Fast en lördagkväll i traktorn med ”propphäftet” i handen är svårslaget.
Man tycker sig alltid hitta en perfekt uppgift till någon häst eller kommer på en ny balans på en annan.
Jag klagar inte, jag har världens bästa jobb.

Ha det!

Oscar